Vet, hög tid att sova...!

Men det är ju ledigt i morgon, och jag har ägnat större delen av kvällen/natten att läsa bloggar, artiklar och annat spännande i ämnet!
En sak är klar, huvuddelen av alla som opereras är fantastiskt nöjda med vad de gjort. å de känns ju tryggt. Dessutom är ju fördelen att jag ändå räknar mig som frisk. Vilket bör göra det hela enklare.

Tänka sig, det kommer verkligen att bli en spännande tid framöver. Kan nog inte riktigt fatta att går allt enligt planerna så bör jag vara rejält mycket smalare i nästa halvårskifte! Samtidigt har jag det i huvudet hela tiden nu och det ger mig ideligen kickar att gå vidare! Att det är möjligt!
Dessutom var ju prisförslagen jag fick i morse betydligt lägre än vad jag räknat med. Även det bidrar.


NU, tänker jag packa i hop mig och krypa ner i sängen.
Önskar er alla ett riktigt GOTT NYTT 2009!!
Vilket år det kommer att bli! Kan knappt bärga mig!
Shit, nästa nyåår kommer jag att vara smal.

Å jo, de som opereras kan dricka champagne.
En av mina svagheter, och en av frågorna jag skickade över till H. ;-)

Express Svar

I bland blir man förvånad...!
Mailade ju både Sofia Hemmet och Ersta i går kväll, dessutom ganska sent!
I morse när jag kollade mailen på jobbet hade båda svarat!! Fantastiskt, det är ju försjutton mellandagar!!

Prisskillnaden är ca 14000 kr...
Båda svarar att de är bäst, så jag får söka vidare...

Återkommer...!

Ersta eller Sofia...?

Nu har jag lusläst både Ersta och Sofia hemmets hemsidor. Massor av info, men inte ett ord om kostander eller exakta tider.
Har mailat båda och bett om kostnadsförslag. Kallas det så även i dessa sammanhang??
Men framför allt ställt frågan, varför jag ska välja den ene framför den andre!

Ska bli spännande och se vad de svarar.

Ny bil, eller ny kropp...?

Pratade med min chef i dag. Behöver tips om vem jag ska gå på inom HR.
Vem som har mandat att besluta om ett eventuellt bruttolöneavdrag.
Har nämligen en svag känsla för att om jag väl bestämmer mig.
Då är det bara pynta och se glad ut!

Kände att jag har min chefens support!
Det känns bra!

Som jag anade...!

Började kolla bloggar i går, och hittar jag en blogg som har rätt innehåll har jag alltid en eller två andra bloggar länkade. Så detta tar tid, men blir jättebra till slut!
Men jag förvånas ändå fortfarande av att det inte finns någon samlad information!
Eller missar den...??

Sockersöt och vågad...!

Befarade det värsta efter de senaste dagarnas totala sockerhysteri!
Redan ett par veckor före jul började det rasa in godis i olika former på jobbet! Tror alla konsulter fått spel och försökte trumfa varandra, samtidigt! Försökte låta lådorna vara. Men ett gäng kolor slank i alla fall ner...!

Å så julen då med all fet julmat, och ännu mera godis.
Men det känns ändå inte som om frossat helt utan gränser! Även om det givitvis blivit mycket, är ju så gott med mat!
Sannolikt beroende på att jag redan känner mig som en trind julgris, och att jag knappt får igen brallerna! Ännu mindre fylla ut med extra!! Har ju dessutom varit sanslöst förkyld, och fått ta det lugnare, har inte kunnat andas igenom näsan. Kanske min räddning!

Men jag har också haft i huvudet vad jag ätit. Försökt att välja, inte bara tryckt in allt i mion väg! Har haft tanken att det kan vara sista julen jag äter...

Men det blev en lång inledning för att konstatera att det gick bättre än vad jag befarat. Hysteriskt för mycket, men ingen direkt ökning under sista veckorna.

Innehållet!

Har börjat skumma nätet på användbar information. Men det är förvånansvärt få sidor med vettigt innehåll jag hittar! Eller använder jag fel sökord??
Listar allt jag hittar. Så det kan hända att det finns mer när jag väl börjar titta på de sidor jag ändå har.
Finns även en riksorganisation har jag förstått, eller är det en förening? Har jag på listan!
Så vart efter jag tar mig framåt kommer det att fyllas på info här.

Men nå't jag faktiskt förvånas över är mängden av "tyckare"!! Ämnet är känsligt, inte bara för mig!! ;-) ALLA tycker en massa! I bland förvånas jag över hur urengagerad man kan vara i ett ämne man inte har någon som helst beröring med! Å att de som dessutom är engagerade nästan alltid är "Nej sägare"!

Jag har själv inte nämnt nå't om mina planer för mina föräldrar. Känns bäst så... Däremot har jag totalt stöd från mina närmaste vänner, och det känns bra!

Målet...!

Jag har bantat av och till så länge jag kan minnas. Föddes fet, så att säga... Å sedan ökat! Lika länge har jag haft orden "kan själv" ringandes i mina öron! De har suttit djupt rotade, väl förankrat!

Jag vet ju vad jag gör för fel, att jag äter för mycket! Jag vet också i teorin hur jag ska äta för att gå ner i vikt, och så vidare...
Det är bara det praktiska, eller kanske rätt metod som saknats.
Kan nog lova att jag testat det mesta. Kulorna har rullat, så att säga!
Allt från special dieter till mer avancerade hela koncept. Många har blivit rika på mina kilon, och jag har gått ner samma kilon gång, på gång, på gång...

För två år sedan betalade en god vän för sin "gastric bypass" operation. Hon hade då pratat om det under en ganska lång tid. Jag kunde inte acceptera det. Fanns inte på kartan för min del. Tror jag på något sätt betraktade det som fusk. Jag hade listvis med argument. Kan själv, kan själv, kan själv... Men en rad andra också!!
I dag har hon krymt 35 kilo och mår som en prinsessa! Hon har verkligen varit på mig och peppat! Kan själv, kan själv, kan själv, JAG KAN SJÄLV...!

För knappt en månad sedan vaknade jag med panik och total åldersnoja! Bara satte mig upp i sängen med frågorna swischande i huvudet. Ska det vara så här nu'rå? Fet som en julgris! Ensam under en filt i Madrid? Om bara några år blir jag 50 och livet är slut, punkt!
Å den stora frågan var plötsligt: När är det för sent att bli överviktsopererad???
Ok, erkänner! Jag är seg i starten!

Redan samma morgon hade jag skickat iväg ett desperat SMS till H som lovade ställa upp med information. Träffade henne några kvällar senare med Hanne Kjöller och Kråke Lithander under armen.
Har jag läst nu!
Närmaste målet är med andra ord att samla nog med info, kolla alternativ och hitta bloggare som vet allt, så jag kan komma vidare! Men även mixa med det vanliga "jag är fet" livet! Måste få stopp på denna skenande karusell! Som ni hör är jag på det humöret... ;-)
Har ju just återkommit efter tre dagars julfirande med sockerberoendet på total topp!

Välkomna med på resan!

Varför en anonym blogg...?

Startade min första blogg i våras. Verkligen ett forum som passar mig, om möjligen väl beroendeframkallande. :-)
Samtidigt påbörjades mitt senaste lyckade "gå ner i vikt" försök. Var anonym, och kände att jag kunde skriva om allt det som föll mig in. Vardag som fest! Jag "facade" mitt i bland "sjuka" ätbeteende, berättade vad jag kände och försökte fånga "varför". Det gick bra och jag kände att jag var mogen att även delge min omgivning samtidigt som jag drog på semester under hösten.
Hade massor av läsare, och fick en hel del uppskattning!!

Men bland mina läsara fanns även mina föräldrar. Å andra som inte riktigt kunde förstå bitarna som rörde just vikten.
Kände att mina inläggen inte längre handlade om vikt. De var mer resor, äventyr, krogbesök etc... Var helt enkelt inte längre lika enkelt att skriva om det som tidigare varit självklart. Sakta smög sig glömda rutiner tillbaka, och snart var jag tillbaka i gamla banor och det gällde tyvärr även vikten. På några veckor hade jag åter kvaddat allt jag kämpat med i månader.

Nu är min första blogg död och begraven. Kör en ny offeciell version! Å så har jag "skafferiet" som min "egen", lilla baby. Bara delad med Er!
Även om jag i första hand skriver för min egen skull, för inspiration likväl som peppning. Hoppas jag att även andra ska kunna ha nytta av den, och kunna känna igen sig.

Ser även fram emot att i så fall få höra det! Att veta att man inte är ensam är alltid extra kul!
Hoppas ni har överseende med att jag vill vara anonym, i alla fall till en början! Till jag har kommit en bra bit på väg, så att säga!

Hur svårt kan det va'...?

Det, är en fråga jag ställt mig själv gång efter gång.
Vid varje nystart går jag ut i 190, peppad till max! Visst händer det att jag kraschar direkt, redan innan jag hunnit börja. Men vid några tillfällen senaste åren har det gått bra.
Som bäst har jag närmat mig 15 kg, lyckats bryta dåliga vanor, varit på god väg.
Men så händer nå't, det planar ut, man tappar farten, man försöker in i det längsta...
Men det är kört! Går inte att stoppa! Nästan som ett uppdämt behov, jag kopplar på en autopilot och det är bara mat som gäller. Även om jag lärt mig tygla det värsta frosseriet är det hopplöst fel ändå! Varje gång landar jag på en slutvikt som är högre än där jag börjat.
Skit och ångest och käpprätt åt H...! Den totala lyckan när det flyter, och därefter total besvikelse och djup förtvivlan. Varför fixar jag inte detta?
Men hur svårt kan det va' ?